SB

 

Jag har nämligen bestämt mig för att sälja Seven. Kom det lite plötsligt? Ja, det gjorde det för mig med. Jag hade ju faktiskt planer på att behålla honom tills han va gammal gubbe, men på praktiken förra veckan fick jag mig en liten väckarklocka. Jag hade tankar och planer på att börja hoppträna för Rebecca, min praktikvärd, men hamnade i en "svacka", ännu en sån där "hur ska det här gå egentligen?". Seven kan komma långt, det är jag helt övertygad om - men med rätt ryttare. Jag kanske är bra för honom, jag känner hnm och vet vad han går för, men jag har själv satt en spärr att jag inte kommer längre, och så har det faktiskt varit väldigt länge, när jag analyserar det hela.

 

I alla fall, Rebecca nämnde att hon visst en häst som skulle lånas ut, en gammal hoppehäst som fortf kunde gå 1.20 osv. Jag kände mig så splittrad, jag vill ju ha kvar Seven, för han är ju mitt allt. Men samtidigt vet jag att jag måste släppa honom om jag ska komma vidare. och jag kan inte ha två hästar just nu, har inte råd med två stallplatser. Hade vi haft eget stall så kanske, men nu har vi ju inte det. Så jag stod inför dilemmat; ha kvar mitt hjärta och fortsätta jobba och träna m honom, och inte komma så långt som jag faktiskt kan och vill? eller sälja hnm och antingen köpa ny häst som kan lära mig massor eller låna ngn, där jag själv kommer längre?. Tänker man realistiskt så är svaret sälja honom och gå vidare. Det är ju inte schysst mot honom heller, att jag har kvar honom när det egentligen inte är det bästa för honom själv. Han är värd någon som har viljan att lägga ner tiden som krävs på den travare han är, om än full av kapacitet och vilja, och kämpa sig fram mot alla odds. För han kan, det är bara fel väg för mig.

 

Men, jag tänker inte sälja honom till första som kommer och kollar (om det inte visar sig vara helrätt då förstås). Jag ska verkligen se till att han kommer till rätt ägare, som uppfyller mina/Sevens krav. Och det får ta den tid det tar. Antingen är den första som provrider bäst, eller den som kommer om flera år. Det vet jag inte, det visar sig. 

 

Och vad gäller mig själv, ska jag göra ungefär samma sak. Jag tänker inte springa iväg och köpa en fin häst dagen efter att Seven åkt. Troligen kommer jag vara hästlös ett bra tag. För det första tror jag att jag bara behöver en paus, jag antar att jag kommer vara skapligt tom när han plötsligt inte finns kvar i mitt liv längre. Jag kan ju säga såhär; jag har inga planer om vad jag kommer göra efteråt. Jag tar det som det kommer. Men jag ska ju absolut fortsätta rida, det är ju helt underbart att rida och hålla på med hästar. Det är inte det stora hästintresset som spökar. Jag vet ju själv hur galen jag blir när jag inte får rida, hålla på med hästar eller mocka skit. 

 

Så... Det är så det ligger till just nu. Det är därför jag inte bloggat alltså, har känt att jag bara behövde lite distans. Och så har jag ju varit ganska deppig. De första dagarna efter att jag verkligen bestämt mig, var det en pina att åka till stallet och se min underbara, underbara bäverbebis som jag skulle sälja en vacker dag. Tanken på att sälja sin bästa vän känns så jävla sjuk. Men det är så det är, tyvärr. Min lilla, lilla älskling...

 

Men, sen kom Jenny och gav mig en dunk i ryggen, drog mig ur min sorg, min "det är så synd om mig". Hennes ord att "varför är du så ledsen? han ska ju inte säljas till vem som helst, han ska ju komma till någon där han får det lika bra som här eller bättre. han ska ingen annanstans". Och det är ju så sant. Visserligen är det fortfarande oerhört tråkigt att han ska säljas, men hon har så rätt i det hon sa. Tack Jenny! Hur mycket uppe i det blå skulle jag vara utan alla dina kloka ord du frustat ur dig i alla år?